Vita rockar och vassa saxar : en rapport om landstingens brist på etiska inköp
| Upphovsperson: | Kristina Bjurling |
|---|---|
| Utgivare: | Swedwatch | Fair Trade Center |
| Tidskrift/källa: | Swedwatch Report |
| År: | 2007 |
| Ämnesord: | Indien, Pakistan, Arbetsmiljö, Företagens samhällsansvar, Handel, Rättvis handel |
På den fabrik där arbetsvillkoren var sämst tvingas de anställda ibland att arbeta dygnet runt för att tillverka leveranser till Martinson Konfektion. På fabriken i södra Indien tillverkas patientkläder till bland annat Skånes, Västra Götalands och Stockholms läns landsting. Många anställda uppger att de arbetar uppemot 90 timmar i veckan. Arbetstagarna på Almedahls leverantör av handdukar i Pakistan har också många problem. De uppger att de får löner som ligger under den lagliga minimilönen, att de inte tillåts organisera sig i fackföreningar och att de straffas med obetald övertid för misstag i produktionen. Även här bryts det mot arbetstidslagstiftningen och de anställdas obligatoriska arbetstid uppgår till 72 timmar i veckan. Denna leverantör har inte heller någon rening av sitt utsläpp från färgning och blekning.
En stor del av inköpen av enkla kirurgiska instrument (saxar, pincetter, peanger, med mera) till svenska landsting har sitt ursprung i industristaden Sialkot i nordöstra Pakistan. Direktimporten av kirurgiska instrument från Pakistan till Sverige är liten. En stor del av importen sker via Tyskland. Två av de svenska företag, Medixa och Sunnex Tillquist, som köper in och säljer enkla kirurgiska instrument till svenska landsting uppger till SwedWatch att de köper från Pakistan. Det är dock mycket möjligt att även en del av de andra aktörerna får en del produktion gjord i Pakistan, med eller mot deras vetande.
De flesta exportörer i Siakot låter underleverantörer ha ansvar för flera steg i produktionen. Detta visade sig även gälla den leverantör som tillverkade åt Sunnex Tillquist. Trots att leverantören, M A Arain Brothers, låtit Sunnex Tillquist tro att företaget gör all tillverkning i sin fabrik visade det sig att man använde sig av ett tiotal underleverantörer. Huvudfabriken var ljus, fin och väl ventilerad. Genom intervjuer utanför fabriken fick vi veta att de flesta var nöjda med sina anställningar på fabriken. Genom lokala kontakter får vi besöka tre underleverantörer. Samtliga berättar hur de utnyttjas av de större fabrikerna genom att ersättningen för deras arbete är mycket låg. Den minimala ersättningen gör att arbetstiderna är långa och barnarbete relativt vanligt.
På sjukhus används flera olika textilier. Förutom personalkläder är det patientkläder, bäddlinnen, handdukar, filtar, dukar och gardiner. Sammanlagt köper landstingen in textiler för cirka 150 miljoner varje år. Den största delen av sömnaden av sjukvårdsrockar och bäddlinne sker i Baltikum och Östeuropa, men allt fler av företagen i branschen uppger att de flyttar leverantörer till de billigare länderna i Asien eller Afrika. Tygerna importeras ofta från Asien.
Martinson Konfektions leverantör i Tirupur uppvisar stora brister i arbetsvillkoren. Bland annat tvingas de anställda arbeta till ett på natten flera gånger i veckan. 15 av 17 intervjuade uppger att de tvingas arbeta långt över lagenlig arbetstid, 16 av 17 uppger att de inte får lagenlig övertidsersättning och 13 av 17 klagar på arbetsmiljön. Många anställda arbetar uppemot 90 timmar i veckan. Indiens tillåtna arbetstid är 48 timmar normalt och maximalt tillåts arbetstagarna arbeta 60 timmar i veckan. Fem av sjutton anställda uppger att leverantören anställer barnarbetare under 15 år. En pojke som endast är 14 år uppger att han arbetar lika långa arbetsdagar som sina vuxna kollegor. De anställda klagar på ryggont och utmattning, men vågar inte klaga hos arbetsgivaren av rädsla för att förlora arbetet. Många slutar dock på grund av de hårda arbetsvillkoren. Martinson Konfektion, som köper omkring 40 procent av leverantörens inköp, säger sig vara omedveten om de svåra arbetsvillkor som gäller på den fabrik de köpt av sedan 1990. Inte förrän 2006 har Martinson överhuvudtaget börjat ställa frågor om vilka arbetsvillkor som gäller på fabriken.
En av FMVs leverantörer av T-shirts i Tirupur i Indien framstår dock som ett gott exempel. Leverantören tillåter fackföreningar på arbetsplatsen och uppfyller till stor del de anställdas rättigheter. Även en av tillverkarna av väv i Pakistan lever upp till det mesta i arbetsrättslagstiftningen.
Det är ingen lösning om landstingen väljer bort varor från utvecklingsländer på grund av problemen vid tillverkningen. Slutsatsen är istället att landstingen bör skärpa sina inköpskrav och uppföljningen av dessa, så att anställda inte får lida i tillverkningen av Sveriges gemensamma förbrukningsvaror
